Kan man sakna sitt eget liv?

Denna fråga ställde jag till en vän igår när jag pratade i telefon med honom. Jag kände mig instängd och allmänt irriterad. Hur kan man sakna sitt eget liv som man lever, är det ens möjligt? Jag känner iaf att jag saknar mitt liv. Hur detta nu är möjligt iom att jag själv lever det. Är det så att jag saknar vänner och stunder som jag upplevt med dessa? Har suttit och leta bland mina bilder idag då jag ska göra vid min kalender och denna känslan av saknad stärktes. Droppen kom när jag gick in och läste en av mina vänners bloggar som hade skrivit om nostalgi. Saknaden var total. Saknaden av livet jag levde i Halmstad. En tanke slog mig; är det så att man alltid i efterhand uppskattar det man hade mer än när man upplevde det? Kommer jag att en dag sakna det liv jag lever nu? Jag är medveten om att i slutet av min tid i Halmstad trivdes jag inte och jag ville bara bort. Nu saknar jag det oerhört mycket. Jag tror att man också bara minns det bästa och vardagen försvinner. Oftast är det vardagen som gör att man vill ta nya steg och oftast är det specifika stunder som man saknar.
Det är många frågor som jag inte vet svaret på. Jag vet bara att det är många stunder och vänner jag saknar. Jag tror att var jag än befinner mig i livet och hur jag än lever kommer det att finnas saknad. Saknad av de vänner man hade nära och de stunder man hade tillsammans. Även om det kommer fler stunder med dessa vänner så var det skönt att ha dem nära. Hur jag än gör så är det omöjligt för mig att ha alla dessa vänner nära mig. Vart jag än flyttar så finns det vänner som jag vill ha nära mig men som bor på annan plats. Det är bara till att acceptera det helt enkelt även fast det inte alltid är så lätt.
Jag tror också att man kan sakna sitt liv. Om man gör det så är det bara en själv som kan ta tillbaka sitt eget liv. Det gäller att se till att man lever det liv som man vill leva. Man har bara ett liv och det gäller att ta vara på det.

Jag funderar också mycket på en person. Just nu känns det som att det personen skickar inte gör mig glad. Är det så att jag kräver för mycket? Eller är det så att det har gått så långt nu att denne person inte kan göra mig glad längre utan bara irriterad. Kanske har vi nått slutet?
Det känns väldigt tråkigt att tänka såhär för vi har verkligen roligt tillsammans och jag uppskattar de stunder vi har tillsammans. Är det så att jag inte orkar att bli sårad mer och därför inte kan bli glad? Jag vågar inte längre bli glad för att sedan bli sårad igen? Har min hjärna ställt in sig på att inte längre bli glad. Är det så att jag nått gränsen? Och om jag nått gränsen går det någongång att kunna reparera det? Är det så att jag inte längre orkar bry mig? Jag vet ju att jag fortfarande bryr mig om personen för jag tänker på denne men oftas slutar mina tankar med att jag är irriterad. Men vad är det som jag är irriterad på? Att jag inte vet vad personen vill och vad det betyder för honom? Att han ger dubblasignaler? Ger han dubblasignaler eller är det bara jag som tänker negativit? Överreagerar jag eller är detta ett tecken på min rädsla och ett försvar från min sida?
Jag anser att man måste våga för att vinna. Men hur många gånger orkar man våga innan man ger upp? Ska man våga ge en person en andra chans? Jag har alltid tyckt att en person är värd två chanser. Alla har rätten till att ädra sig. Trots detta har jag fått bevisat för mig att de flesta gör samma sak andra gången som första. Är det då rätt att ge dem en andra chans? Ska man fortsätta att ge personer en andra chans fast att de flesta sårar en igen? Var ska man hitta styrkan ifrån att våga ge personen en andra chans?
Innerst inne vill man skydda sig själv och springa samtidigt som man inte vill bränna den sista chansen. Man vill inte släcka det sista hoppet. Är det bäst att släcka det sista hoppet eller ska man försöka rädda det?

Som ni märker är det väldigt mycket jag funderar över nu. Helst av allt skulle jag bara vilja säga till mig själv att sluta funderar och börja leva igen! Det är verkligen lättae sagt än gjort. Tankarna har tagit över mitt liv. Men ni ska se, snart är jag tillbaka igen. :)

Puss o Kram