Jag lovade mig själv...

Jag lovade mig själv att jag inte skulle tappa hoppet. Jag visste att det skulle vara svårt. Jag var medveten om att jag inte kunde ställa för höga kvar. Ändå känns det som hoppet håller på att försvinna, insåg nog inte hur svårt det var och har nog inte acceptera att ta vad som helst.
Vet inte men just nu känns allt bara piss. Jag orkar inte längre. Vill bara ge upp fast att jag inte kan. Det är INTE roligt längre.
Jag ställer mig själv frågor som: Vad har jag gett mig in på? Kommer jag att klara av det? Har jag gjort rätt?
Jag är orolig, känner mig vilse och förvirrad. Detta är inte likt mig och jag tycker verkligen inte om det.
Jag får höra från folk att jag är modig och att de är stolta över mig som vågar.
Just nu känner jag mig inte det minsta modig eller stark som gör detta.
Jag hatar att känns mig såhär. Mest irriterad är jag nog på mig själv som tillåter mig att vara så här. Jag ska vara stark, jag klara ju det här. Jag ger aldrig upp och ser till att allt löser sig.
Var har jag tagit vägen? Var är tjejen som ser till att allt löser sig?
Tårar av besikelse är på väg ner för kinden...försöker hindra dem.
Jag har inte tid att vara såhär. Har saker som jag måste lösa och ta tag i.
Nä nu får jag allt ta och rycka upp mig. Inte kul för er att läsa detta heller men jag kände att jag var tvungen att skriva av mig lite. Kasnke det hjälper mig att få styrkan tillbaka.
25 dagar kvar därav en massa röda dagar. Om 1 1/5 vecka måste detta vara löst. Dags att rycka upp mig och ta tag i mitt liv. Ingen annan gör det åt mig och jag måste ju faktiskt lösa det. Ta tjuren i hornen.